Intelligens(er)

Har du spelat schack någon gång? Har det gått sådär? Fick det dig att känna dig osmart? Egentligen är det konstigt att schack skulle ha med smarthet och intelligens att göra men av tradition är det så. När spelet schack spred sig över världen ansågs spelet vara uppbyggande för både intelligens och strategiskt tänkande. Krigsherrar spelade schack för att kunna vinna krig. Rika människor spelade schack för att visa hur smarta och sofistikerade de var. Schackmästare utmanade andra både på blindschack och simultanschack bara för att visa upp sin kapacitet. Blindschack är när man spelar med ögonbindel och därför får ”hålla” alla spelpjäser i huvudet, både egna och motspelarens. Det i sig är en utmaning. Simultanschack är att en spelare utmanas av fler spelare parallellt. Mästaren ska då försöka att spela flera partier samtidigt och dessutom vinna samtliga. Som om detta inte är nog finns det de som ställer upp på simultan blindschack. Då får schackmästaren håller flera partier i huvudet och skilja dem åt för att inte begå några misstag. Vissa klarar verkligen detta och kan dessutom vinna mot andra högt kvalificerade spelare. Att som åskådare uppleva detta är imponerande och ger minst sagt en känsla av att schackmästaren är exceptionellt intelligent. Det kanske då inte är så konstigt att idén om att schack skulle hänga samman med intelligens har rotat sig även hos allmänheten.

Många schackmästare har högt IQ. Ska vi då dra slutsatsen att schack och IQ hänger samman? Är det möjligt som många tror att man blir smart av schack? Det är inte otänkbart men det är troligare att den som redan har högt IQ har större chanser att bli bra på schack. Men vad är det då som schackspelare är så bra på som får dem att framstå så intelligenta? Många gissningar är att schackspelare är bra på logiskt tänkande. Även om detta skulle vara sant visar forskning att schackspelare inte använder logiskt tänkande när de spelar. De använder rumsligt tänkande eller spatialt tänkande som det också kallas. De förstår hur saker hänger samman i rummet. Även taxichaufförer i London har ett utvecklat rumsligt tänkande. Om du vill nå framgång i schack eller vill bli en snabbtänkt taxichaufför behöver du bra spatialt tänkande. Kan man därav dra slutsatsen att schackspelare och taxichaufförer är särskilt intelligenta? Både jag och nej. Ja därför att de uppenbarligen har en viss intelligens och nej därför att de mycket väl kan sakna andra aspekter av intelligens. Det är med andra ord fullt möjligt att du är intelligent även om du inte gillar schack.

Intelligens är ett mycket svårt begrepp. I vårt vardagsspråk har vi en hel del uppfattningar om vår egen och andras intelligens. När det gäller att fånga vad intelligens verkligen är blir det betydligt knivigare. Många forskare har försökt. Den stora mängd förslag på hur man ska definiera intelligens gör det bara mer uppenbart hur svårfångat det är. År 1994 försökte ändå 52 experter inom intelligensforskning att enas om en definition och de formulerade sig ungefär så här:

Intelligens är en generell mental förmåga som inkluderar resonerande, planering, problemlösning, abstrakt tänkande, förståelse av komplexa idéer, att lära sig snabbt och lära från erfarenhet. Intelligens täcker en bred och djup förmåga att förstå situationen och sammanhanget, samt utifrån denna begripa och lista ut vad som behöver göras.

Det vi med säkerhet vet är att intelligenstest av olika slag görs dagligen och används för att fatta beslut om människors framtid. Baserat på dessa test dras det slutsatser om att vissa individer med höga värden på dessa test med stor sannolikhet kommer att lyckas i utbildning, arbete och livet i stort. Intelligens har länge betraktats som en framgångsfaktor. Det är samtidigt så att intelligens som faktor på senare tid har ifrågasatts.

 

Generell intelligens

Intelligensbegreppet har en lång historia men här börjar den med Charles Spearman som i början av 1900-talet menade att det finns all anledning att tro att det finns en bakomliggande förmåga som gör att vi förstår och löser problem av olika slag. Han tänkte sig att denna bakomliggande faktor är en generell intelligens som han kallade g-faktorn. G-faktorn har en inverkan på alla våra andra kognitiva förmågor men kanske inte nödvändigtvis i lika stor utsträckning. Vissa förmågor påverkas mer av vår generella intelligens än andra.

 

Två sorters intelligens

Spermans elev Raymond Cattell kom efter många års studier, närmare mitten av 1900-talet, fram till att det kanske inte rörde sig om en faktor utan av två distinkta faktorer som tillsammans utgör generell intelligens. Han kallade den ena formen av intelligens för flytande intelligens och den andra formen för kristalliserad intelligens. Flytande intelligens är en situationsöverbryggande förmåga att lösa nya problem oavsett sammanhang. Denna intelligens är relativt stabil hos en individ över längre tid. Kristalliserad intelligens är erfarenhetsbaserad och situationsrelaterad. Det innebär att ju mer erfarenhet en individ har av en viss situation desto troligare är det att denna kan förstå situationen och lösa ett situationsspecifikt problem. För att ta ett exempel så är det troligare att någon som har lång erfarenhet av att vara kock lättare löser ett problem som har med matlagning att göra än löser ett problem som har med trafikstockningar att göra. Den som är en erfaren stadsplanerare eller erfaren taxichaufför har sannolikt lättare att lösa det senare problemet men svårare att lösa matlagningsproblemet. Ju äldre vi blir desto mer kunskaper från olika situationer har vi samlat på oss så därför kan den kristalliserade intelligensen öka succesivt genom livets gång.

 

Intelligens och arbetsminne

För några decennier sedan utfördes studier för att se om det finns någon relation mellan intelligens och arbetsminne. Flera forskare hävdade att den generella intelligensen i stort sett motsvarar arbetsminnets kapacitet. Ju högre kapacitet desto intelligentare är man. Antagandet ifrågasattas då det inte var uppenbart i alla studier även om ett litet samband syntes i alla studier. Istället försökte forskare att finna ett samband mellan arbetsminnets kapacitet och flytande intelligens respektive kristalliserad intelligens. Arbetsminnet kan särskilt kopplas till flytande intelligens (i en nylig studie är överlappet mer än 80%) men har kopplingar till kristalliserad intelligens också. Det intressanta är att relationen mellan arbetsminne och flytande intelligens kan variera från en studie till en annan. En forskargrupp upptäckte att arbetsminnet och flytande intelligens sammanfaller som mest när man behöver tänka snabbt. När man har gott om tid är den flytande intelligensen inte lika beroende av arbetsminnets kapacitet. En annan forskargrupp upptäckte att arbetsminnet och den flytande intelligensen använder samma delar av hjärnan vilket tyder på att det finns en överlappning. De kom fram till att det rör sig om ungefär 50 procent gemensamma nervstrukturer som är aktiva. En tredje forskargrupp utförde en översiktsstudie (en så kallad meta-analys) som visade att de som tränade upp sin arbetsminneskapacitet också fick ökade effekter på den flytande intelligensen (men det finns enskilda studier där effekten uteblev). Man kan från detta konstatera att arbetsminnets kapacitet och flytande intelligens är nära sammankopplat men att de bara delvis är samma och att det sannolikt är så att arbetsminnet utgör en grund för en del av den flytande intelligensen.

 

Intelligens och personlighetsdrag

Personlighetsdraget öppenhet för nya erfarenheter, som är en av faktorerna i femfaktormodellen, har i många studier testats tillsammans med olika intelligenstest. I nästan alla studier är sambandet mellan en hög grad av öppenhet och höga resultat i intelligenstest så starkt att man kan ana att personlighetsdraget är synonymt med intelligensnivå. Det finns en stark korrelation mellan öppenhet och generell intelligens, mellan öppenhet och flytande intelligens och mellan öppenhet och kristalliserad intelligens. Inga av de andra personlighetsdragen har några starka kopplingar till intelligens. Det är nästan anmärkningsvärt att ordningsamhet inte har någon koppling till intelligens. Relationen är ibland negativ vilket betyder att ju högre man får på ett personlighetstest för ordningsamhet desto lägre får man på intelligenstest. Att vara ordningsam kan vara en kompensation för brist på intelligens eller så kan man tänka sig att ordningsamhet är en annan slags intelligens.

 

Tre intelligenser

Att tänka sig att det finns flera intelligenser är inte en så ny eller otänkbar idé. Psykologiforskaren och professorn Robert Sternberg menar att det finns tre slags intelligenser. En analytisk intelligens, en praktisk intelligens och en kreativ intelligens. Han tror inte på generell intelligens och föreslår därför sin teori som heter Triarkisk intelligens. Den analytiska intelligensen påminner mest om generell intelligens som är åt det matematisk-logiska hållet. Praktisk intelligens är en förmåga att hantera saker som verktyg och lösa praktiska problem. Kreativ intelligens innebär att kunna tänka i nya banor. Vi behöver alla tre för att klara oss i svåra situationer så väl som i vår vardag.

 

Multipla intelligenser

Howard Gardner är bland annat känd för sin teori om multipla intelligenser. Enligt hans första förslag i början av 1980-talet har vi sju intelligenser (senare föreslog han en eller två till). Dessa kan utvecklas oberoende av varandra och används vid ofta helt olika situationer eller för helt olika uppgifter. De sju intelligenserna är:

  • Visuospatial eller rumslig intelligens som hjälper oss att se rumsliga sammanhang eller orientera oss i rummet. Det är tänkbart att så olika grupper som arkitekter och orienterare har en hög sådan intelligens.
  • Verbal-lingvistisk intelligens är en språklig förmåga att både tala, skriva och läsa samt att kunna använda språket på mer flexibla sätt. Talare, poeter och författare men även politiker och lärare behöver denna intelligens.
  • Logisk-matematisk intelligens har med logik och siffror att göra. Den är till hjälp för ekonomer och matematiker bland andra.
  • Musikalisk-rytmisk intelligens är förmågan att uppfatta musikens olika nyanser men också att kunna skapa musik. Denna intelligens gynnar främst musiker och dansare.
  • Kroppslig-kinestetisk intelligens har med kroppskontroll att göra. Idrottare och hantverkare har sannolikt en hög sådan intelligens.
  • Interpersonell intelligens är en förmåga att förstå det sociala samspelet och vara känslig för andras känslor. Personer som arbetar med människor har nytta av denna intelligens.
  • Intrapersonell intelligens innebär att man har en god självkännedom. Det är bra för de flesta att förstå sina egna tankar, känslor och reaktioner och i någon mening kunna hantera dessa.

Trots att Sternberg och framför allt Gardner fick många anhängare för sina teorier har deras förslag väldigt lite forskningsstöd. Vad är det till att börja med för skillnad mellan intelligens, förmåga eller kompetens? Vi kan ha interpersonell kompetens och empatisk förmåga utan att det behöver vara en slags intelligens. Därtill har studier visat att de olika ”intelligenserna” samvarierar på ett sätt som får det att se ut som om det finns en underliggande g-faktor. Kritikerna vill få de många intelligenserna att se ut som de är förmågor påverkade av en generell intelligens. Det hela är svårt att med säkerhet säga något om. En översiktsstudie från 2017 visar med önskvärd tydlighet att det finns sju eller åtta separata regioner som är aktiva när någon av de sju (åtta) intelligenserna används. Den visar också att det är svårt att bevisa att det finns en underliggande g-faktor men motsatsen är lika svår att bevisa. Det främsta problemet med denna studie är att man inte kan påstå att vi har sju (åtta) intelligenser utan att det snarare kan röra sig om förmågor eller kompetenser. Diskussionen lever vidare. Vad man kan säga är att de kompetenser som Sternberg och Gardner beskriver alla i någon mening är framgångsfaktorer då de uppenbart gör det möjligt för individer att lyckas inom en särskild karriär eller ett särskilt kompetensområde.

Historien slutar dock inte här. Kritiken mot generell intelligens, intelligenstest och en tilltro till att logisk-analytisk förmåga är viktigare än andra förmågor, kognitiva eller icke-kognitiva, möts med skepsis. Det finns andra faktorer som är minst lika viktiga. I början på 1990-talet blev begreppet emotionell intelligens populärt. Kan man vara känslosmart? Till vilken nytta då? Har det med generell intelligens att göra? Läs mer i den längre texten om emotionell intelligens.